Det blir mörkt fort nu. När jag stängde kl 16.00 i går på lördagen började det bli mörkt. Och 40 min senare när jag handlat mat och körde in på vår parkering var det kolsvart. Jag såg att Uffe och hans barn (Vuxna barn ) höll på att elda på framsidan av huset och stod med varsin öl i handen när jag kom konkande med matkassar. Ullfiltarna låg utspridda på trädgårdstolarna och elden sprakade. Det var ganska ljummet i luften men otroligt mysigt att komma hem till. Morris ( Vår hund. En Coton du tulear ) skällde av glädje och gjorde sin snurra runt dans när han såg mig.
Det var den första stunden på länge som jag stannade upp. Släppte matkassarna på marken och lät dem vara. Jag ville få några minuter med dem innan vi skulle in och laga mat.
Det kändes lite som jul och kanske bidrog det med att ett grannhus längre bort hängt upp en ofantlig mängd jul ljus i hela trädgården. Jag njöt. Jag andades. Jag kände en glädje spridas inom mig. Dels för att jag ej sett Uffes vuxna barn på ett tag. Dels för att vi skulle ha middag med mina och Uffes barn. Lite för att min son fyllt 21 och att det i dag är Farsdag. Alltid så kul när alla är samlade.
Det känns viktigare ju äldre man blir på nått sätt.

Det roliga är kanske att man plötsligt var vuxen. Och att änns minnen är för gamla för att återberättas om och om igen. Ibland hör jag mig själv dra ett minne som de alla hört flera gånger.

Ibland har jag märkt när jag sitter med andra människor att jag dratt ett minne som inte alltid passar. Ingen bryr sig längre och ibland inser man hur dumt det låter att dra ett minne. Samtidigt inser jag att mina minnen är lika viktiga som andras och att jag inte skall känna så. Det är bara något som kommit till mig sen jag blev 50. 3 år över strecket så känns mitt liv inte lika viktigt men det är ju lika viktigt som alla andras. Känner du så också ibland? Är det det som kallas att åldras.🤣

Men varför drar vi samma minnen om och om igen? Jo antagligen för att det är en tid. En stund i livet när vi mådde väldigt bra. Så fort vi återberättar minnet fylls vi av alla ämnen som får oss att känna den känslan igen som vi just gjorde i det ögonblicket när händelsen ägde rum. Och vi får tillbaka den känslan en stund.
Kanske är det därför vi kämpar med att hålla fast vid gamla minnen?


Det har varit 2 tuffa månader. Dels för att det varit 2 dödsfall och en egen amublansfärd in till sjukhus för hjärnskakning. Sorg….
Det är så viktigt då att försöka hitta varje glädjestund. Varje skratt ger så mycket. Varje chans till att känna glädje. Ibland låter man kall i vissa stunder och vi alla som jag sagt innan sörjer på olika sätt men det är så oerhört viktigt att få skratta i de stunder.
I går när alla barnen var hos oss. Eller det vill säga alla vuxna barn. Då infann sig den glädjen igen. Den som varit borta ett tag.
Tack för den…….

❤️🙏

– ” För hon någon slags statestik? ”
– ” Är det någon slags tävling?”

Nej, jag kan tala om att det inte är statistik eller tävling. Det kanske mer handlar om att jag försöker hålla mig kvar ovanför vattenytan ibland för ibland känns ibland overkligt att 20 personer som jag älskat, eller tyckt oerhört mycket om mist sitt liv alldeles för unga dessa senaste 14 åren.

Jag lever inte i ett land i krig. Jag lever i en småstad i Sverige. Jag är inte 93 år för då vore det naturligt att alla dör en efter en. 
Jag är 53 år och ibland känns det som att jag vore så mycket äldre. 

Att tacka livet varje dag för allt det positiva i livet är viktigt för mig. Jag tackar alltid för allt det positiva som händer.
Tänker alltid på de som har de så mycket jobbigare i livet för det ger mig distans och att kunna lägga min egna sorg åt sidan ibland. Att inte fastna kvar i något utan att sörja färdigt ganska fort och gå vidare. Det är mitt sätt. Vissa är svårare att släppa taget om än andra.

Personligen är jag oerhört tacksam över att leva i ett land där vi har en sån frihet att vara de vi är. 
Jag önskar att du som pratar statistik lär dig att livet inte är rosa för alla. Kanske att du ändå kunde ha respekt att inse hur tacksam du skall vara för att livet är så rosa just i din värld. Vissa av oss kanske aldrig utsetts för något. Vissa av oss får prövningar hela tiden. Det är livet. Det vackra i livet……och det som jag kallar bitterljuva livet.


Ibland har jag fått en dos av energi över mig som får mig att känna en sån glädje. Som att livet när det varit för tungt kastar en dos över mig för att jag skall inse hur fint allt är. Kanske ego att tänka så men ibland måste vi få vara lite ego. För att vi alla har en plats och vi alla måste få känna allt det vi fått våra känslor för. Jag tror på energi och universum. Jag tror på en mening hur smärtsam den än är ibland. Ofta kan jag hoppa ur mitt ego och se livet ur perspektiv något som jag lärde mig genom åren.
Redan som 10 åring när jag upplevde något som fick mig att inse att energier är just det vi är. Hur vi kan dra till oss energi.
Men vi är också människor med vanliga tankar och känslor. Det som är egot.
Jag talar i vi form nu för jag tror att många av er håller med mig i detta.
När vi känner sorg och har kommit över en jobbig tid lever vi vidare och tackar livet för att just vi fick lära känna de som levde men som lämnade oss.

Jag vet dock att prata om jobbiga saker är det stora verktyget för att lösa upp de knutar och den sorg vi bär med oss. 

Under mitt liv var jag för hård mot mig själv. Jag hade en väldigt pessimistisk lärare i min uppväxt som alltid hade de största problemen och aldrig insåg hur lyckligt lottad hon var. Det fick mig att tycka oerhört illa om självömkan när det gällde mig själv men inser ju äldre jag blir att jag var väldigt hård mot mig själv genom åren.
Mitt liv har varit en rejäl berg och dalbana. Så mycket att jag en gång för några år sedan fick kommentaren.
” Jag orkar inte med ditt liv”.
Jag var så ledsen över en väns ord och att hon inte orkade med mitt liv när det var jag som levde det livet hon inte orkade med. Men efter ett tag insåg jag att jag kunde inte vara ledsen, besviken eller arg för vi alla har en gräns. Vi alla har ett stopp där vi ibland inte orkar lyssna på mer elände.
Då får man ta en paus och kanske att man möts igen senare i livet. Balans som det handlar om. Inget ont och inget fel. Vi är bara olika.

Jag tror på möten i livet. Vi möter varandra för en stund, en månad, ett år eller kanske någon som håller hela livet? Det finns en vacker video om detta. Skall se om jag hittar den sen. Men vi kan inte dömma de som inte orkar. Däremot är det ledsamt när folk säger saker som ovan. Utan någon som helst empatisk förmåga att tänka….Hur är det egentligen att förlora vänner en efter en. Eller någon nära.

Finns det någon som kan bestämma hur du sörjer? Nej, din sorg är din sorg och jag tror att det enda en människa ibland behöver är att bli lyssnad på. Inte en massa olika åsikter om hurvida de får sörja eller inte eller vad som är rätt och fel…. Det finns inget rätt och fel. Det enda vi kan hoppas är att de reser sig upp och går vidare…..
Jag älskar livet trots en tuff barndom och en tuff tid som vuxen. Jag älskar livet kanske just för att jag var nere i avgrunden ett tag och tog mig upp. Ibland är det riktigt jobbigt men vi blir starkare för det vi väljer. Vi väljer ju själva hur vi skall hantera livet. Vi kan dock inte styra livet i allt. Vi kan till en viss del men inte i allt…..Däremot vår attityd till livet, den styr vi helt och hållet.

I går avled min morbror. Fick reda på förra veckan att han var sjuk och plötsligt är han bara borta. Det är inte änns en månad sen som jag var på begravning sist. Det känns overkligt. Kanske lika overkligt som när jag fick 2 dödsbesked på samma dag med 2 h mellanrum.
Denna fruktansvärda cancer.
I går och idag är jag i stillhet. Gör det jag orkar och känner. Rensar ur minnen och tackar för tiden. Det är min process och bara min. Döm inte mig för det. Döm inte mig som det jag skrev ovan. Låt mig bara vara den jag är……du får ju vara den du är.
❤️🙏