Längtar utomlands igen…..


Jag satt och tänkte på när jag var iväg på utställning utomlands sist och insåg att det redan gått 4 år. Våren 2018 var jag över i Los Angeles på galleriet där jag haft återkommande utställningar.

Kändes konstigt att det redan är 4 år sedan. Och tiden med Covid känns så avlägset nu även om den nog är här för stanna.

Nu sitter jag här. Jag har ändrat min stil ganska mycket under dessa sista år ändå är jag på väg tillbaka till det som tog mig utomlands från första början fast i en ny tappning där jag mest använder mig av olja. Jag och olja! För några år sedan fanns inte det i mig. Jag hade inte tålamod för att måla i olja då det tar sån tid att torka. Med akrylen fick man jobba fort för annars hade den torkat innan man bestämt sig för vad man höll på med.😃

Älskar oljefärgerna nu då jag kan jobba in färgen i duken och att i stillhet kunna stå och inte jobba för fort utan tänka efter och känna in……Ja, ingen stress…..

Här är dock en tavla som jag fastnat oerhört mycket för. Den berör mig. Självklart berör alla mina tavlor mig men det finns alltid de som man älskar mer…..
Jag som älskar alla blåa färgers nyanser känner mycket för denna. Och ansiktena har kommit till mig. Älskar deras personlighet.
Och som vi alla vet så är det ju just ansiktet som visar oss vem vi är. Där vår personlighet sitter. Som gammal make up artist älskar jag att måla ansikten. Och jag älskar de som är defekta mest……..


Har bestämt att kalla denna serie av ansikten för “Lost angels”.
Dels för att jag märkt att mer folk är väldigt vilsna i dag och jobbar på som robotar som kämpar mot ett mål men inte vet riktigt vart de är på väg till. Där människor styrs av rädsla och ego. Egot har ökat bland folk och inte tala om prestige. Ibland möter man vuxna som känns som att de fastnat i sandlådan och kämpar för att ” Jag har rätt….jag har rätt…..” ingen tanke på att varje sak de säger har konsekvenser.

De vilsna änglarna…..”The lost angeles” har fötts men i min värld så är mina änglar de vilsna som söker och som i gemenskap jobbar mot ett mål. Ett gemensamt mål där kärlek och medmänsklighet är det viktigaste. ❤️🙏

Då jag har planer på London så sitter jag nu och går igenom mina målningar. London var längesen nu och tiden då jag skrev kontrakt med galleriet i Notting Hill känns som en evighet. Det finns inte kvar längre och nu 11 år senare har jag hittat ett annat galleri som jag vill testa.

Så vi ser vad livet tar mig nästa sväng.
❤️🙏

Äntligen infann sig glädjen igen…..

Det blir mörkt fort nu. När jag stängde kl 16.00 i går på lördagen började det bli mörkt. Och 40 min senare när jag handlat mat och körde in på vår parkering var det kolsvart. Jag såg att Uffe och hans barn (Vuxna barn ) höll på att elda på framsidan av huset och stod med varsin öl i handen när jag kom konkande med matkassar. Ullfiltarna låg utspridda på trädgårdstolarna och elden sprakade. Det var ganska ljummet i luften men otroligt mysigt att komma hem till. Morris ( Vår hund. En Coton du tulear ) skällde av glädje och gjorde sin snurra runt dans när han såg mig.
Det var den första stunden på länge som jag stannade upp. Släppte matkassarna på marken och lät dem vara. Jag ville få några minuter med dem innan vi skulle in och laga mat.
Det kändes lite som jul och kanske bidrog det med att ett grannhus längre bort hängt upp en ofantlig mängd jul ljus i hela trädgården. Jag njöt. Jag andades. Jag kände en glädje spridas inom mig. Dels för att jag ej sett Uffes vuxna barn på ett tag. Dels för att vi skulle ha middag med mina och Uffes barn. Lite för att min son fyllt 21 och att det i dag är Farsdag. Alltid så kul när alla är samlade.
Det känns viktigare ju äldre man blir på nått sätt.

Det roliga är kanske att man plötsligt var vuxen. Och att änns minnen är för gamla för att återberättas om och om igen. Ibland hör jag mig själv dra ett minne som de alla hört flera gånger.

Ibland har jag märkt när jag sitter med andra människor att jag dratt ett minne som inte alltid passar. Ingen bryr sig längre och ibland inser man hur dumt det låter att dra ett minne. Samtidigt inser jag att mina minnen är lika viktiga som andras och att jag inte skall känna så. Det är bara något som kommit till mig sen jag blev 50. 3 år över strecket så känns mitt liv inte lika viktigt men det är ju lika viktigt som alla andras. Känner du så också ibland? Är det det som kallas att åldras.🤣

Men varför drar vi samma minnen om och om igen? Jo antagligen för att det är en tid. En stund i livet när vi mådde väldigt bra. Så fort vi återberättar minnet fylls vi av alla ämnen som får oss att känna den känslan igen som vi just gjorde i det ögonblicket när händelsen ägde rum. Och vi får tillbaka den känslan en stund.
Kanske är det därför vi kämpar med att hålla fast vid gamla minnen?


Det har varit 2 tuffa månader. Dels för att det varit 2 dödsfall och en egen amublansfärd in till sjukhus för hjärnskakning. Sorg….
Det är så viktigt då att försöka hitta varje glädjestund. Varje skratt ger så mycket. Varje chans till att känna glädje. Ibland låter man kall i vissa stunder och vi alla som jag sagt innan sörjer på olika sätt men det är så oerhört viktigt att få skratta i de stunder.
I går när alla barnen var hos oss. Eller det vill säga alla vuxna barn. Då infann sig den glädjen igen. Den som varit borta ett tag.
Tack för den…….

❤️🙏

Kan någon bestämma över din sorg?

– ” För hon någon slags statestik? ”
– ” Är det någon slags tävling?”

Nej, jag kan tala om att det inte är statistik eller tävling. Det kanske mer handlar om att jag försöker hålla mig kvar ovanför vattenytan ibland för ibland känns ibland overkligt att 20 personer som jag älskat, eller tyckt oerhört mycket om mist sitt liv alldeles för unga dessa senaste 14 åren.

Jag lever inte i ett land i krig. Jag lever i en småstad i Sverige. Jag är inte 93 år för då vore det naturligt att alla dör en efter en. 
Jag är 53 år och ibland känns det som att jag vore så mycket äldre. 

Att tacka livet varje dag för allt det positiva i livet är viktigt för mig. Jag tackar alltid för allt det positiva som händer.
Tänker alltid på de som har de så mycket jobbigare i livet för det ger mig distans och att kunna lägga min egna sorg åt sidan ibland. Att inte fastna kvar i något utan att sörja färdigt ganska fort och gå vidare. Det är mitt sätt. Vissa är svårare att släppa taget om än andra.

Personligen är jag oerhört tacksam över att leva i ett land där vi har en sån frihet att vara de vi är. 
Jag önskar att du som pratar statistik lär dig att livet inte är rosa för alla. Kanske att du ändå kunde ha respekt att inse hur tacksam du skall vara för att livet är så rosa just i din värld. Vissa av oss kanske aldrig utsetts för något. Vissa av oss får prövningar hela tiden. Det är livet. Det vackra i livet……och det som jag kallar bitterljuva livet.


Ibland har jag fått en dos av energi över mig som får mig att känna en sån glädje. Som att livet när det varit för tungt kastar en dos över mig för att jag skall inse hur fint allt är. Kanske ego att tänka så men ibland måste vi få vara lite ego. För att vi alla har en plats och vi alla måste få känna allt det vi fått våra känslor för. Jag tror på energi och universum. Jag tror på en mening hur smärtsam den än är ibland. Ofta kan jag hoppa ur mitt ego och se livet ur perspektiv något som jag lärde mig genom åren.
Redan som 10 åring när jag upplevde något som fick mig att inse att energier är just det vi är. Hur vi kan dra till oss energi.
Men vi är också människor med vanliga tankar och känslor. Det som är egot.
Jag talar i vi form nu för jag tror att många av er håller med mig i detta.
När vi känner sorg och har kommit över en jobbig tid lever vi vidare och tackar livet för att just vi fick lära känna de som levde men som lämnade oss.

Jag vet dock att prata om jobbiga saker är det stora verktyget för att lösa upp de knutar och den sorg vi bär med oss. 

Under mitt liv var jag för hård mot mig själv. Jag hade en väldigt pessimistisk lärare i min uppväxt som alltid hade de största problemen och aldrig insåg hur lyckligt lottad hon var. Det fick mig att tycka oerhört illa om självömkan när det gällde mig själv men inser ju äldre jag blir att jag var väldigt hård mot mig själv genom åren.
Mitt liv har varit en rejäl berg och dalbana. Så mycket att jag en gång för några år sedan fick kommentaren.
” Jag orkar inte med ditt liv”.
Jag var så ledsen över en väns ord och att hon inte orkade med mitt liv när det var jag som levde det livet hon inte orkade med. Men efter ett tag insåg jag att jag kunde inte vara ledsen, besviken eller arg för vi alla har en gräns. Vi alla har ett stopp där vi ibland inte orkar lyssna på mer elände.
Då får man ta en paus och kanske att man möts igen senare i livet. Balans som det handlar om. Inget ont och inget fel. Vi är bara olika.

Jag tror på möten i livet. Vi möter varandra för en stund, en månad, ett år eller kanske någon som håller hela livet? Det finns en vacker video om detta. Skall se om jag hittar den sen. Men vi kan inte dömma de som inte orkar. Däremot är det ledsamt när folk säger saker som ovan. Utan någon som helst empatisk förmåga att tänka….Hur är det egentligen att förlora vänner en efter en. Eller någon nära.

Finns det någon som kan bestämma hur du sörjer? Nej, din sorg är din sorg och jag tror att det enda en människa ibland behöver är att bli lyssnad på. Inte en massa olika åsikter om hurvida de får sörja eller inte eller vad som är rätt och fel…. Det finns inget rätt och fel. Det enda vi kan hoppas är att de reser sig upp och går vidare…..
Jag älskar livet trots en tuff barndom och en tuff tid som vuxen. Jag älskar livet kanske just för att jag var nere i avgrunden ett tag och tog mig upp. Ibland är det riktigt jobbigt men vi blir starkare för det vi väljer. Vi väljer ju själva hur vi skall hantera livet. Vi kan dock inte styra livet i allt. Vi kan till en viss del men inte i allt…..Däremot vår attityd till livet, den styr vi helt och hållet.

I går avled min morbror. Fick reda på förra veckan att han var sjuk och plötsligt är han bara borta. Det är inte änns en månad sen som jag var på begravning sist. Det känns overkligt. Kanske lika overkligt som när jag fick 2 dödsbesked på samma dag med 2 h mellanrum.
Denna fruktansvärda cancer.
I går och idag är jag i stillhet. Gör det jag orkar och känner. Rensar ur minnen och tackar för tiden. Det är min process och bara min. Döm inte mig för det. Döm inte mig som det jag skrev ovan. Låt mig bara vara den jag är……du får ju vara den du är.
❤️🙏

Vad ser du?

Tänk att det är så mycket konst omkring oss! Varje dag möts vi av bilder som betyder något i vårt inre. Det kan vara en sten på gatan, i vattnet som bildar ett hjärta eller matfettet i pannan som bildar en bild som vi ser på olika sätt. I går när jag lagade mat dök denna bild upp som fångade mig såpass att jag var tvungen att fotografera den. I mitt inre ser jag ett gäng människor som jobbar och gräver. Ett gäng människor som jobbar hårt. I min värld är det någonstans i Afrika. Jag kan känna värmen mot min kind när jag tittar djupt in i mitt inre. En man gräver medans den andra välter en skottkärra. De bildar ett team……
Det är just det som är i det abstrakta. Vi ser vad vårt inre vill att vi skall se. I min värld en oerhört vacker bild av människor som jobbar tillsammans för något bra. Och så är det väl? När folk jobbar tillsammans istället för emot varandra så bildas något bra. ❤️🙏

Vad ser du?

❤️

Tack till Gysinge Herrgård

Tack till Gysinge Herrgård som lät oss använda ett av deras byggnader för bokrelease. Att komma till Gysinge Herrgård och insupa energin från 1600 talet kändes härligt. Tack vare Marias man som jobbar däruppe fick vi bo i herrgårdsbyggnaden som var fantastisk vacker. Det sägs att det spökar i rum 20. Kanske är något att tänka på nästa gång vi bokar in oss?


Här får ni lite mer info om ni är intresserade. Infon kommer från Slottsguiden. Länk nedanför….

Gysinge herrgård ligger vid Dalälven i Sandvikens kommun, drygt fem mil från Sandviken i Gästrikland.

Gysinge bruk grundades av Peder Swensson Printz 1668 efter att han detta år fått tillstånd att anlägga en masugn på platsen, och den första masugnen uppfördes omkring två år senare (1670) på den nuvarande hyttbacken.

Sju år senare (1677) fick sedan Printz kompanjon Ander Larsson Höök privilegier på ett järnbruk som han startade upp. Hööks dotter Eva ärvde honom redan 1687 och hon styrde sedan med kraft och myndighet järnbruket. Vid bruket har det bland annat tillverkats krigsmateriel för den svenska armén. 

Platsens första herrgård uppfördes i slutet av 1600-talet och var ett gult karolinskt träslott med ett klocktorn. Byggnaden brann ned i början av 1800-talet och det enda som idag finns kvar av det är klocktornet som idag finns på orangeriets tak. Värdshuset och skjutsstationen uppfördes 1784 och sex år senare byggdes orangeriet, som idag innehåller kök och matsal för nutidens folkhögskola.

Den som uppförde Gysinge nuvarande herrgård var Michael Benedicks som föddes i Sachsen i Tyskland 1768. Han var i unga år bokhållare hos en judisk köpman och tjänstgjorde även i preussiska krigskommissariatet. Efter att han blivit kompanjon till juveleraren Aaron Isaac flyttade han till Sverige på 1790-talet. Benedicks blev med tiden hovjuvelerare och fick tillstånd att för egen räkning driva handel med juveler, pärlor och guld, dock endast i Stockholm. Affärerna gick bra och den 1 september 1820 köpte Benedicks järnbruket Gysinge, som sedan 1700-talets slut ägts av familjen Bedoire, som låtit byggnaden förfalla i brist på pengar.

Benedicks tillförde friskt kapital och satte järnbruket i skick igen med hjälp av sina söner Gustav Samuel samt senare Bernhard. Under Benedicks ledning utvecklades Gysinge bruk till ett av de ledande järnbruken i landet. Ett yttre bevis för brukets framgång var det nya boningshuset som påbörjades av Michael Benedicks 1832, efter ritningar av arkitekten Carl Christoffer Gjörwell d.y. (66).

Michael Benedicks dog 1845 och i enlighet med hans önskan i testamentet ville han att hans arvingar skulle färdigställa Gysinge herrgård, vilket också skedde och sex år senare (1851) var huvudbyggnaden färdigbyggd.

Genom tiderna har olika släkter och ätter ägt Gysinge, bland annat Claes Grill och Michael Hising som ägde bruket tillsammans 1748-1751, Insenstierna (1751-1768), Duwall (1768-1769), Wittfoth (1769-), Barchæus och Bedoire (1799-1820).
Från 1820 var sen Benedicks familj och arvingar ägare fram till 1903 då ‘Stora Kopparbergs Bergslags AB’ köpte Gysinge, som efterhand lät avveckla tillverkningen som från 1926 upphörde helt. 

Herrgården stod obebodd en längre tid i början av 1900-talet och 1969 bestämdes det att den skulle rivas. Innan detta hann genomföras köpte dock Anders Diös byggnaden för en symbolisk summa av 100 kr. Han sålde sedan vidare till PRO (Pensionärernas RiksOrganisation) som även de fick köpa gården för 100 kr. PRO började rusta upp huset igen och ägde Gysinge från 1982 fram till 2022 då Jula Hotell, som är en del av Jula Holdingkoncernen, tog över Gysinge Herrgård den 10 januari 2022. Målsättningen är att starta upp en ny hotellverksamhet, på samma sätt som tidigare bedrivits i fastigheten.är det PROs Folkhögskola och kursgård. 

Informationen är hittat via Slottsguiden…..



Stängt denna veckan med……


Hostan sitter kvar….Så jag håller galleriet stängt och då jag är bortrest nästa helg så säger jag detta:
Vi ses ju på bokreleasen den 25 / 10….. Eller hur? 🤩

Nästa vecka blir det Skåne för mig och Uffe . En av mina avlägsna släktingar från USA kommer på besök så det blir middag med syrran och några andra i Skåne…..Ser så fram emot detta!! Chris har inte varit i Sverige innan. Däremot var hans bror Kenneth här för några år sedan.
Vet ej om ni känner som jag men ju äldre man blir dessto mer bryr man sig om sina rötter. Tänk att min mormors syster Sonja en gång i tiden drog till USA som 16 åring och träffade kärleken. I dag är släkten på den sidan enorm. Det skall bli så kul att få träffa Chris och vi alla ser fram emot detta. Så jag låter min hosta försvinna lite sakta…….


Bilden nedanför är på en stor oljemålning. Jag älskar den så mycket då det är något speciellt med dem……..
Hoppas ni skall känna vad jag känner…..

❤️




Bokrelease!!

Välkomna på en efterlängtad bokrelease!!
Tisdagen den 25 oktober klockan 18.00 öppnar vi dörrarna i Hedefors där vi bjuder på lite Alkoholfritt bubbel och energi!

Äntligen har den dagen kommit då det är dags. Det visste vi inte den december dag för 2 år sedan när vi satt i Norrköping och bollade tankar. Jag som hade så många kvinnor i mitt huvud som jag ville skapa och hade skapat. Maria med sin skrivarlust och sin kamp mot kvinnors rättigheter!
Tillsammans skapade vi boken ” Women in Art”.

Välkomna att fira detta med oss. Ni som redan beställt vet att ni får ett signerat print. Det kommer även ni få som köper boken hos oss på Bokreleasen!

Välkomna!
https://www.facebook.com/events/658232845806607?ref=newsfeed
❤️



Exit mobile version
%%footer%%