Häromdagen satt jag och målade intuitivt. Jag blev så glad när jag såg vem som kom fram. Ulrike var en underbar människa och väninna som alltid hade en öppen famn till alla. Jag jobbade för henne och hennes kärlek Vitale i Tyskland som 24 åring. Vi bodde i hop under de 6 månader då säsongen var och fick en fin vänskap som varade fram till en fruktansvärd dag 2011.
Året då Ulrike skulle kommit till Sverige med hennes syster som jag i dag har en väldigt fin relation till.
Men de kom aldrig. Ulrike blev brutalt mördad.
På den tiden levde jag i sorg. En väninna hade dött och Ulrike fick siffran 4 av de som då dött på en kort tid. Chocken var enorm. Jag minns hur jag får ett mail på Facebook från en journalist i Wien som skriver och är nyfiken på hur hennes mord gick till. Jag blev fruktansvärt upprörd och ifråga satte hur han kunde ge mig denna infon så kallt och okänsligt.
Innan jag fick tag i Ulrikes syster vart jag helt chockad och ville någonstans inte tro på det som sades.
När jag en kväll någon dag senare får tag i Silvia som berättar allt för mig under 3 h på telefonen orkar inte min kropp riktigt. Jag börjar frysa och skaka och kan inte sitta stilla. Jag går fram och tillbaka i lägenheten. Det börjar sticka i armarna och min andning är tung. Jag vet med mig att jag måste hålla ihop men kroppen vill bara sjunka ihop. På kort tid har 4 personer som jag stått nära dött. Jag förstår ingenting längre. Vad är det som sker? Vad är meningen. Just den kvällen är barnen som tur var hos deras pappa.
Ulrike, denna solstråle…..Vad är rättvisan i världen? Jag som trodde på universum och karma. Jag som trodde på ett liv efter detta och min mediala förmåga kändes som att den slocknade helt.
En sjuk man hade kallblodigt tagit hennes liv på det mest brutala sätt för att hon inte ville lämna sin man? Och för att hon inte gav honom det han ville……Som tydligen misshandlat kvinnor tidigare i andra städer i Tyskland. Men även om det finns mycket fakta så finns mycket vi ej vet och aldrig kommer att få svar på.
På kvällen sent ringer jag en väninna och ber om ursäkt för den sena timmen men jag behöver prata med henne. Jag är i chock och hon hör att det är viktigt. Jag får rensa ur mig allt…..I bland kändes det som om tungan var avdomnad och att mitt tal inte längre kom fram.
Dagen efter skall jag på ett jätteviktigt möte i Stockholm. Ett möte där jag som konstnär måste få personen att just välja mig. Jag och min konst……Det går inte att komma som ett vrak. Och med tanke på att jag redan förlorat så många chanser fanns ingen möjlighet att missa mötet.
Jag sov inte mycket den natten. Men jag åkte till Stockholm dagen efter i min dåvarande lilla Toyota IQ.
Jag vill gråta på vägen upp men höll ihop och visste om att jag efter mötet skulle få gråta ur mig allt..
Mötet gick bra. Jag fick chansen att visa upp min konst på bästa platsen på mässan. Lars Wallin skulle vara där med sina Haute Couture klänningar och jag var lycklig över att det kanske skulle bli bra. Jag fick bästa platsen gratis då killen som höll i mässan ville ha min konst på väggarna vid entrén. Jag är så tacksam när jag säger hej då att min P bot på 800 kr inte spelade någon roll.
Jag hinner komma ut ur Stockholm , förbi Södertälje när jag kan brista. Skrika ut min ångest över de 4 fina människor som jag tyckt så mycket om. Det som gör fruktansvärt ont är att de som dött varit under 55 och jag har svårt att ta in det. Jag har svårt att ta in varför det händer.
Vad jag inte visste då år 2011 var att ytterligare 14 personer som jag känt skulle komma att dö de kommande åren.
Hur hanterar vi sorg? Finns det något enkelt svar? Det finns inte det. Det finns inga enkla svar. Tyvärr. Jag önskar att jag kunde ge er ett piller som tar bort all den smärta som ni kanske upplever eller har upplevt och jag önskar det hade funnits något som tagit bort allt. Den där fysiska smärtan som gör att det känns som om något går sönder inombords. Men jag vet att bästa medicinen är att acceptera smärtan och gå igenom den. Andas igenom den för den måste ut på riktigt. Man kan inte stänga av smärta en längre tid för att kunna må bra. Smärtan kommer i kapp dig tillslut. ( Mer om detta sen )
Jag var ibland tvungen att stoppa en handduk i munnen och skrika ut min ångest och smärta i flera gånger för att få ut den. Ni som vet vet hur det känns och hur ont det gör.
Kanske gjorde jag det mest för att inte oroa min underbara gamla granne som jag var så mån om då. Jag ville inte göra henne upprörd.
Mina barn när de var hos mig gav mig kraft utan att de visste om det. Jag delade inte allt med dem dock. Jag ville skydda dem. De hade sina perioder och deras egna oro över sjukdomar etc. Och de dagar som var värst kunde min ex man rycka in och ha dem utan att de visste vad jag höll på med.
En sak som var A för mig för att klara allt var att ha rutiner.
Och att lura min spegelbild.
Samt konsten i mitt liv var min räddning. Målandet helar otroligt mycket.
Varje morgon steg jag upp 08.00, duschade och sminkade mig. Det var på den tiden oerhört viktigt för mig att sminka mig för vet ni? Det jag såg i spegeln var en kvinna som var mån om sig. Jag säger inte att du måste sminka dig men det hjälpte mig. Det såg ut i spegeln som att jag skulle på fest vilket var lika med glädje. Att gå på fest är oftast förknippat med glädje. Att kunna klä mig fint även om kläderna var 15 år gamla. ( Varför jag säger det var att vissa fnös och sa att jag hade väl knappast några problem i livet som alltid klädde mig fint). Det visar ju också hur bilden lurar oss alla i bland. Och om folk lärde sig att inte döma förrän de lär känna någon så kanske saker vore trevligare ibland.
En annan sak som var viktig var att inte dricka alkohol. Alkohol och smärta går liksom inte ihop. Även om många tror det.
Jag tog som mest kanske 4 glas om året vid något speciellt tillfälle. De speciella tillfällen var ej många då tiden gick till att “överleva”.
Oavsett vad folk i min närhet sa så var det min räddning. Hade jag druckit på den tiden tror jag att det kunnat gå illa.
Och att ligga på soffan i brynja ( Ett talesätt, Inget dömande ) ville jag ej göra av rädslan att jag lätt skulle kunnat ligga kvar.
Personligen har jag alltid varit en människa som vaknar glad och nyfiken varje morgon. Men ibland när jag vaknade ville jag lätt somna om då drömmarna var så mycket bättre än det verkliga livet.
En annan sak som var oerhört viktig var att träffa positiva människor och höra deras framgångs sagor för att det gav mig hopp. Som en empath som det heter på engelska, en empatisk kvinna som känner mycket energier så var det oerhört viktigt för mig under en tid.
Jag jobbade ibland extra och jag minns så väl på dagis en dag när en kvinna bara gnällde över de 10 minuter extra hon fick jobba över varje dag. Jag ville skrika åt henne att vakna upp och se varför och att just de 10 minuter extra inte var något att klaga för. Se livet…ta vara på livet!!
Antingen skulle hon sagt till chefen att det ej var ok eller så skulle hon insett att hon hjälpte en liten flicka som var på dagis 12 h och 10 min varje dag. Ibland kanske 10 min av ditt liv inte är så farligt att ge någon som behöver dig?
Jag vet, jag vet, vi kan inte döma andra. Vi har ingen rätt att döma andra. Lär känna först. Jag vet med mig att jag dömer ganska hårt när människor är oschyssta mot mig, behandlar mig orättvist eller hittar på saker om mig som inte är sanna. Jag blir också hårt dömande om någon snackar skit om mig när de egentligen inte känner mig.
Men där går också min gräns för dömande. Man dömer väl ändå inte folk hur som helst innan man tittat sig själv i spegeln. Och vem tror vissa att de är om de klagar på andra kvinnor eller män på stan eller fnyser åt andra? De känner ju ej personerna i fråga? Varför måste vissa spy ut sin egna ångest på andra?
Vad säger det om dem? Men vi alla är människor och vi människor är ett väldigt komplicerat släkte…….
Du som alltid hittar fel hos andra. Vad skulle ske om du tänkte tvärtom?OM du hittade det vackra hos andra istället och såg det positiva. Vad tror du skulle hända med dig själv i slutändan?
Du kommer garanterat att må bra. Nästan helt säkert skulle du må väldigt bra med dig själv.
Jag märkte det under många år då jag log mer åt andra. Jag var extra vänlig för jag märkte att den energin de gav mig tillbaka gav mig kraften att läka. Deras energi gav mig styrka. Vänlighet ger energi och styrka tillbaka. Ganska enkelt att förstå eller hur?
Nog om detta men jag vill hylla Ulrike idag då hon kom upp i min intuitiva målning eller skall jag kalla det min mediala målning i stället?